Jag får sådan ångest att kolla på gamla bilder. Att se andras kroppar. Att ställa mig på vågen. Att se mig i spegeln. Att veta hur mycket jag har gått ner sedan 8:an, är alldelse för mycket det vet jag. Ni säger att jag ska äta mer. Har ni varit jag? Jag har varit i min kropp i 17 år, levt med den, vet hur den är, vet hur jag är. Har ni fått frågan när du gick i 6 års om du får någon mat hemma? Om du verkligen äter? Att folk säger att du är alldelse för smal? Jag har det, alldelse för ofta. De gick hål på mig. För de var ju aldrig någon som förstog att jag åt, att jag åt lika mycket som de, att jag kunde sitta hemma med en chips påse bara för att hoppas att någon gång siffrorna på vågen skulle gå upp. Men de gjorde aldrig det. Att jag ville mer än något annat ha en kropp som mina vänner, jag var bara 6 år, i mina pappren på sjukhuset stog de jämt "blek magerlagd flicka". När man tänker på de nu, så tar jag de värre. Allting sådant. Jag har aldrig haft en ätstörning, aldrig bantat, bara försökt göra tvärtom. Men ni vet när ni har ätit alldelse för mycket? Mår illa och är i matkoma? Så och mer äter jag nästintill varje dag. Jag älskar mat, de är något av de bästa som finns. Jag äter hela tiden, det är de enda jag gör ibland känns de som. Visst jag kan ha dagar jag kan ligga i sängen hela dagen, inte göra något annat än att ligga där, kolla upp i taket, sova, bara tänka. Då jag inte orkar äta, då jag är trött på allt. Men hur ska man säga det till någon, det är ju aldrig någon som förstår ändå. De enda jag får och fått höra under alla år är "ät mera", "du som säger att du ska äta mera, du äter ju ingeting".

 

 

Tror inte många förstår, mer än de som har varit där själva. Att försöka äta och äta, men de inte händer något. Eller då jag vart så glad i 5:an tror jag att de var, jag började gå upp, få mera former och så. Jag kände mig lycklig. De gick fram och tillbaka som de gör för de flesta. Men i slutet av 8:an mådde jag inte bra, jag ville inte göra något, jag ville bara att allting som hade hänt de året skulle spolas tillbaka. Från början av året till sommaren, de året har varit de jobbigaste i hela mitt liv. De som förändrade allt. Jag åt normalt fortfrande, men "tröståt" mer och mer.. kunde bli en chips påse varje dag på sommarlovet. Efter några veckor kom jag mer och mer tillbaka till mig själv, men inte min kropp. Jag hade förlorat mesta dels av rumpan, lår, mage, armar osv.. De gjorde ju inte allting bättre. Men då var de inte så farligt, jag hade fortfarande snygga lår med lite "fläsk" på. En rumpa att ta i. Lite kött på armarna, på hals, mage.

 

 

Jag slutade sedan 9:an, 2011. Lite mer än 1 år sedan. Jag kollar på gamla bilder från då, jag saknar min kropp. Min rumpa. Att jag hade i alla fall lite fläsk på magen. Att jag inte hade spinkig hals. Eller fula ben. Allt känns fult just nu. Jag hatar min kropp just nu. Jag hatar att jag har gått ner så mycket. När jag ställde mig på vågen av slutet av sommaren var det som en chock. Jag fattade inte själv, att jag hade gått ner, visst jag hade tränat lite grann under sommaren, tyckt att jag hade fått snyggare lår. Men de var stoppet, den dagen spenderade jag i sängen, åt och åt, och ville bara tillbaka. Nu går jag i tvåan på gymnasiet, "de jobbiga året" som alla säger. De märker jag just nu. Eftersom vi går ut på praktik efter höstlovet, ska vi klara väldigt mycket utav kursen till höstlovet. En del dagar vill jag inte gå till skolan, för jag vill inte ta på mig ett par byxor då jag känner mig ful, inga former, ingen rumpa, äcklig, ingeting. De är ingen som förstår, vilken ångest jag har. De spelar ingen roll att jag har ett par snygga klackskor längre, mina ben är inte så jag vill att de ska. De är fula utan former.

 

De värsta är att jag vet inte själv om jag äter minder längre eller inte, jag får höra så mycket, jag vet inte. Jag får höra så många unga tjejer eller vuxna kvinnor säga att de är tjocka, att de har lite hull på magen eller lite här och där. Jag skulle göra vad som helst för att ha lite mage. Jag skulle göra vad som helst för få en större rumpa igen. Eller alla kvinnors problem "rygghull". Jag vill ha lite hull. Jag vill inte ha spinkig hals. Jag vill tillbaka, det här är inte jag. Och under 2 år nu har jag försökt och försökt att gå upp. Men de blir bara värre. Och jag orkar verkligen inte mer de här snart. Visst jag får ofta höra att jag har snygg kropp. Snygga ben, rumpa, mage osv. Men jag är inte nöjd och de är vad som betyder för mig. Så nu har jag börjat att försöka bygga muskler för att komma tillbaka, därmed äta mera, bli vältränad! Jag kommer säkerligen ångra att jag lag upp detta. Men det var allt från mig just nu. Hej svejs på er.