Jag är nog ovanligt positiv och glad person. Sällan tyst, ledsen, nere. Många undrar varför och hur jag kan och är så glad hela tiden.

Dels så beror de på att jag är så nöjd med livet, jag har de finaste och bästa vännerna utan att överdriva. De är så lika mig, även fast vi inte alltid tycker eller känner samma, är vi väldigt lika och "klickade" snabbt. (även fast vi är väldigt högljuda, kan få damp osv så tycker jag faktiskt om er). My family is the best, no talk about that. Finns och alltid funnits där. Även fast min lillasyster kan vara världens jobbigaste, vi kan bråka, så älskar jag henne. Min släkt är awesome. Min säng är skön, jag har tak över huvudet, får god mat varje dag (eller får mat överhuvudtaget), jag behöver inte frysa utan jag har ett element och en kamin, jag har de mesta man behöver + mycket mycket mer. Jag är delvis nöjd med mig själv (men vem är nöjd med precis ALLT på sig själv liksom? är man lång vill man vara kort, är du blondin vill du vara brunett osv..oftast vill säga). Jag kan inte ändra på mina korta ben, jag kan bara få de snyggare med träning och ÄLSKA mig själv. Lite snabbt vad jag är nöjd över.

 

 

Jag nöjer mig med små saker, kan bli glad för så små saker här i livet, för god mat, en bra hår/smink/kläd dag, överlycklig för ett par skor, träffa min vänner, vara i närheten av de som får mig att skratta, göra nya saker, göra saker som man kanske inte vill eller är för feg att göra. Pröva de!! Så ser ni hur modig, glad, rädd eller vilken adernalin kick man kan få. T.ex minns ni första gången ni åkte fritt fall? Man satt där uppe, högst upp FÖRSTA gången, pirret i magen, rädslan, glädjen, eller tårarna för en del haha. Och sen när de släppte haha, man känner hur man lyfer, vara sig man hatar eller älskar fritt fall så är de på något sätt en härlig känsla i magen. En härlig känsla att man vågar göra något, känna sig modig. "Gå över sin spärr"

Nu säger jag inte att jag är nöjd med allt, mitt liv är super bra, jag är snyggast i världen och får allt att jag pekar på. Utan att jag är nöjd med livet. Jag tror inte på gud, men jag är så glad och nöjd över att jag hamna och är just där jag är. Vart jag bor, vilka min familj/släkt är, mina vänner är och över de jag har gjort hitils i mina 17 år vilket kanske inte är mycket, men de räcker för mig. Och om jag inte har varit i USA, aldrig åkt till thailand, eller äger ett par äkta jeffery campbells, en designer väska eller obegränsat med pengar? Skulle de vara värt att ge upp för min familj/vänner? Inte ens i närheten av 1000 par skor och väskor skulle kunna ersätta de. Tänk på de! 

Visst vem skulle inte vilja kunna köpa hur mycket den vill utan att behöva tänka på siffrona på räckningarna. De önskar nog de flesta. Men tänk.. ja jag ska tjata om detta som alla andra. Tänk på de som inte får någon mat, något tak över huvudet, frysa varje natt, dagligen blir misshandlade/våldtagna, de som inte har en bästa vän eller en familj osv..