Att passa in.

En sak jag har tänkt på länge är allt med psykisk ohälsa att göra. Men en punkt som jag verkligen har tänkt på ang det är skola och jobb. Hur långt ska vi gå och kämpa i skolan, fast vi mår psykiskt dåligt. Hur lång tid ska vi jobba på ett ställe som får oss att gråta av att bara tänka på det? Hur mycket pengar är värd vår hälsa? Är det värt de alls? Att vara på ett ställe som skadar oss inombords? Är det värt att de tär på en så mycket att man knappt klarar något tillslut, för man känner sig misslyckad, värdelös och trött. Så trött att man inte ens klarar vardagens simpla saker. Man känner ett nej, nu är det slut, föralltid. Man ser allt svart. På riktigt, är det värt att må så dåligt över skolan eller jobb? Är det värt att kämpa så mycket för att passa in, för att vara duktig, för att vara bra. För annars är man ju misslyckad i vårt samhälle? Man är ingeting. Klart du ska gå på den skolan, i den linjen, i den klassen, bland de lärarna, läsa de ämnena. Allt som får dig att må dåligt, för att passa in? För att vara bra? Eller?
Är det verkligen så tragiskt? Att man ska behöva må dåligt för att passa in, för att vara bra och inte klassas som "misslyckad"? Jobbet man ogillar så mycket att man gråter, att man kräks av tanken på det, att man känner att lönen som rullar in den 25e inte ens är värd all den tid du har lagt ner på ditt jobb är värt de? Varför ska man vara kvar då? Varför kämpa tills man går sönder helt? Varför ta sönder sin själ? För att passa in?
 
Måste man verkligen gå gymnasiet för att passa in? Kan man inte bara få gå sin egna väg? De finns andra sätt att ta sig dit man ska. ALLA behöver inte gå gymnasiset, du kan göra på ditt sätt. På de sättet som får dig att må bra. Som får dig att känna glädje och lycka. Istället för ångest och tårar. Istället för att ta sönder sig själv till botten. För vad är värt de? 3 år på gymnasiet, betyg, slit och allt de där andra, är de värt de den dagen du tar studenten. Om du har gått sönder så mycket på insidan att du är trasig. Är de verkligen värt de då? Bara för att passa in i dagens samhälle.
 
 
 
 
Är de värt att vara kvar på jobbet som inte ger en gnutta glädje? Där du nästan biter ihop varje dag för att inte gråta och bryta ihop helt. Är pengar allt? Är pengar värda mer än våra liv? Att sjunkas till botten och sedan ta sig upp är ett mirakel. De kräver så mycket, de kräver sån styrka.
 
Varför ska man göra saker som får en att må så dåligt? För betyg, för pengar, för att passa in? Sen ligger man där trasig och förstörd. Då ingeting spelar någon roll. Inte ens ett A i alla ämnen eller alla världens pengar kan laga en. För de spelar ingen roll då. Man är så förstörd att de betyder ingeting. Ingeting alls.
 
Så frågan är vad är värt att kämpa för? Varför inte kämpa för de som ger glädje i livet? Sluta linjen/skolan/jobbet som får dig att må dåligt. För vem bestämer vad som är rätt här i livet och vad som är fel? Ingen.
Börja om på ett nytt kapitel. Gör de till ditt alldelse egna kapitel. Bara ditt. Där du bestämmer. Där du är bossen och samhället bestämer inte ett skit.
Kämpa för allt de goda i livet som kärlek. Vad är världen utan de vi håller kärt? De är väl de som ska vara värt att leva för. Inte ha hur mycket pengar som helst. Utan att kunna leva på glädje från den kärleken vi ger och får av de vi håller kärt varje dag.
 
 
 
 
 
 

Så varför inte göra det till något du älskar?




Jag tror inte de är meningen att du ska gå med en klump i magen varje dag. För att du har ångest för jobbet, skolan eller någon människa i ditt liv som ger dig negativ energi istället för positiv.  

Mår du så dåligt över ditt jobb att du ligger natten innan med ångest, innan du går innanför dörren, under tiden och inte känner någon glädje alls. Sluta. Säg upp dig. 

Mår du så dåligt att du inte ens vill gå till skolan? Då menar jag inte att man är morgontrött osv, för de är många. Utan när du känner att de är helt linje? Helt fel för just dig? Att du inte ens orkar att anstränga dig lite för att bry dig? Då är de ju inte rätt för dig. Byt linje eller sluta och gör det som är rätt för dig, jobba eller resa. 

Har du en vän som ger dig ångest nästan varje gång ni ska ses? Som du alltid kommer med dåliga ursäkter till för att du helt enkelt inte vill eller orkar träffa denna person. Säg upp kontakten. För en person som ger dig negativ energi är ju faktiskt inte värt att lägga tid på. 


Jag menar när du går med en klump och tänker "vad gör jag med mitt liv?, är det här allt?" Dessa tankar ska du inte tänka om det är rätt och det är väl ändå så de ska vara i ditt liv? Du vet inte hur länge du kommer leva, hur länge du kommer gå omkring på den gatan du bor på, handla i de affärerna du handlar i, umgås med de du umgås med, gå ut på de krogarna du gör eller byta blöja på ditt barn du älskar. Du vet inte hur länge till. Jag vet att jag låter hemsk när jag skriver de. Men du kan dö nu, imorgon, om en månad eller om flera år. 

Så varför inte göra den tiden till något du älskar? Något du brinner för? Istället för att känna den där klumpen i magen varje natt och morgon. Så ska du känna glädje och lycka. Att DU gör något med ditt liv, något DU vill, något DU känner är rätt och ditt kall. Något som är du helt enkelt. 

Kort sagt tror jag att det är meningen med livet. Att göra det man älskar och som får en att känna lycka varje dag. 




Vad är äkta när allt är fejk?

En äkta och ärlig värld? Vart fan är den? Så jävla mycket lögner, så mycket svek. Trött på lögner. Vad är meningen ens? Som man inte vet, som man inte förstår. Säg sanningen istället, en lögn sårar så mycket mera. Så jävla trött.




 

The people



The value of person is found in what he is best at

 

Planer för framtiden

 
Planer för framtiden. Fri om 122 dagar. Får gå min egna väg. Inga begränsningar.
 
Vet att många har panik inför framtiden. Speciellt många som ska ta studenten i år. Men jag har ingen panik alls faktiskt. Vet vad jag vill. Frågan är bara när, hur och pengar. Men man ska inte ha panik om man inte ha planer heller, vare sig du går i 2an på gymnasiet eller är 30+ och inte vet vad du ska göra. Finns alltid tid för nya äventyr och mål.
 
http://data3.whicdn.com/images/15460257/large.jpg
 
 
De enda jag känner är rädsla och oro. Rädsla att inte ha en trygghet som skola. Där jag har spenderat nästintill hela mitt liv. Där jag har spenderat de flesta av mina timmar utav dagarna. De jag även lagt tid på när jag har kommit hem. Snart är det över med en lättnad. Men också en rädsla och oro. Oro om att stå på egna ben, rädsla om vart man ska och vad man ska börja eller göra.
 
Mina planer är att jag ska ta ett år med att jobba tjäna lite pengar, samtidigt som jag läser någon språk kurs och något mer. Sedan ska jag volontära på ett barnhem i ett fattigt land. Så hösten 2015 ca tänkte jag läsa ett basår med mycket matte, natur och även språk. Sedan tänkte jag jobba samtidigt. Efter basåret ska jag söka in till universtet och läsa till arkitekt/ inredningsarkitekt eller mäklare. Sen några kurser på det kanske, för att utveckla den utbilnding jag har gått. Sedan uppfylla alla andra mål jag har i livet.

 
 
 
Så med hela det här vill jag säga, det spelar ingen roll om du vet vad du ska göra eller ej.
Ta dagen som den kommer, ta det i din takt, ha kul och lev livet riktigt ordentligt!
För du har världen i dina händer.

Misslyckas finns inte

 
Höga krav. Inte lyckas varje gång. Tränar tills jag kan annars är jag misslyckad.
Precis så är det nu, varit och kommer alltid vara. Jag måste klara allt jag ger mig in på, gör jag det inte, övar jag och övar, klarar jag det inte då är jag toltalt misslyckad. Spelar ingen roll hur liten eller stor grej det är. Jag blir värdelös och får tankar om att allt i min framtid kommer gå helt fel. Kommer inte klara mina mål. Drömmer mardrömmar om att hela livet blir misslyckat, att jag inte klarar något, jag är ingen, jag är värdelös och kan inget. För om jag inte klarar en liten grej hur ska jag då kunna klara mitt stora mål? Spelar inte någon roll vad grejen är, jag måste verkligen klara det. Det är precis därför jag inte vågar göra denna saken om några månader, för om jag inte klarar det, då känns de som det kommer bli sånt hårt slag mot ansiktet att jag ger upp om allt annat helt sen.
 
 

Visa världen vad du går för





För att komma långt handlar allt om vilja, tro på dig själv och inte lyssna på de som försöker trycka ner dig. Gå din egna väg. Stå på egna ben. Intala dig själv att du klarar allt, för de kan du. Du klarar allt bara du vill och vågar. Det finns inget imorgon, det finns nu. Ge allt och släpp det aldrig. 


Bry dig inte vad du missar just nu om du har en dröm, följ drömmen, kämpa och se vad du klarar. Det är en fantastisk känsla, när man klarar något man aldrig trodde var möjligt. När du t.ex gått/upp ner de där kilona, när du fick betyget du verkligen kämpade för, kom in på utbildningen du ville gå, fick drömjobbet, slog rekord i din tid eller vikt i träning. Alla små som stora saker som du har kämpar för, blir en fantastiskt och värd känsla i utändan. Håll bara ut. För när du står där sen, kommer du inte bara vara nöjd över dig själv utan stolt. De handlar inte i vad eller hur du presterar, de handlar om att du gör det. 



Vi pressar oss mer och mer för att lyckas

 
 
Vad handlar livet om? Vad är meningen, var är målet? Att ha det mest skrytsamma jobbet, tjäna mest pengar, ha de bästa betygen, ha mest vänner, märkeskläder. Vad är viktigt? Är verkligen alla dessa materiella sakerna så viktiga för oss, att de tar över oss, blir inte en del av livet utan en del utav oss. Att de där skrytsamma välbetalda jobbet gör att du glömmer allt annat, att ha de bästa betygen men missat allt annat i livet. Att vi tappar bort oss själva i allting.
 
 
Vi pressar oss mer och mer för att lyckas. För att just få de bästa betygen, sitt drömjobb eller bara uppnå sin dröm. Det är de inget fel på. Men när vi tappar oss själva på vägen så går det för långt. Visst jag har också höga mål, vill ha höga betyg, tjäna pengar för att kunna bo fint och resa mycket. Men är det verkligen så viktigt som vi får det att låta ibland? Blir du verkligen lyckligare av att köpa alla de där topparna du vill ha varje månad, att ha den där väskan du har drömt om, ha din drömbil, bo i ditt drömhus som du har inrett precis så som du vill ha det. Ja, det är lycka. Men är allt de värt de när familj, vänner och även du själv kommer i mellan? Är det viktigt att ha de finaste kläderna då?
 
 
 
 
 
 

---





...



"Jag vill ha dig mer än jag kan få dig och jag vill ha dig så jävla mycket"

Läs inte ens

 
 
Måste sluta med låta folk trycka ner mig till botten, sviken, tro på deras lögner, tro för gott om alla. De gör mig för besviken varje gång, år på år. Ger folk för många chanser, visst en andra chans förtjänar alla. Men chans på chans, krossad om igen. Då är de dags att sluta ge personen chanser och lämna den relationen, vad den nu än infattar. Hur mycket personen än betyder, när de sårar dig så mycket att du blir nerbruten till botten om och om igen. Är den inte värd mer, aldrig. Sluta se med en bindel framför ögonen, bara för man inte vill se sanningen. De krossar dig. Man blir ledsen i sig själv, besviken mer på sig själv än människorna i frågan, man lämnar omvärlden för ett tag och är själv. Man orkar inte ta tag i något, skola, hemma, kompisar. Man vill bara vara, vara just på en plats, tom från människor, från mänsklighet, på en bänk eller på stranden och höra havets vågor.
 Bara vara, tills man kan andas igen, tänka och förträngt allt. Som sedan ska glömmas och inte komma tillbaka.

...





i have days

 
I have days when I feel how happy anywhere. As no one can make me depressed. Then it really is me against the whole damn world. Alone or together, but no one can hurt me.
I have days when I hate myself, my body and everything. When I have the world's anxiety and feel sick from eating at all. Then I was starving me through the day and have no energy.
I have days when I feel totally fucking awsome. When I find myself so damn funny. Maybe I'm not enöigt others. haha.
I have days when I feel that everything is wrong. Nothing works like it should. Then I tell myself quite sick thoughts. Then I feel so damn lonely.
I have days when my friends and family is the only thing that can make me happy.
I have days when I just remember everything negative in my life and is damn depressed for weeks.
But only when I'm alone, I don't wanna show myself weak for my close, I can not, it is not possible for me . I don't know why. I just want to be strong, don't lie.
 

vad spelar de för roll?

 

how it is in my eyes

Jag får sådan ångest att kolla på gamla bilder. Att se andras kroppar. Att ställa mig på vågen. Att se mig i spegeln. Att veta hur mycket jag har gått ner sedan 8:an, är alldelse för mycket det vet jag. Ni säger att jag ska äta mer. Har ni varit jag? Jag har varit i min kropp i 17 år, levt med den, vet hur den är, vet hur jag är. Har ni fått frågan när du gick i 6 års om du får någon mat hemma? Om du verkligen äter? Att folk säger att du är alldelse för smal? Jag har det, alldelse för ofta. De gick hål på mig. För de var ju aldrig någon som förstog att jag åt, att jag åt lika mycket som de, att jag kunde sitta hemma med en chips påse bara för att hoppas att någon gång siffrorna på vågen skulle gå upp. Men de gjorde aldrig det. Att jag ville mer än något annat ha en kropp som mina vänner, jag var bara 6 år, i mina pappren på sjukhuset stog de jämt "blek magerlagd flicka". När man tänker på de nu, så tar jag de värre. Allting sådant. Jag har aldrig haft en ätstörning, aldrig bantat, bara försökt göra tvärtom. Men ni vet när ni har ätit alldelse för mycket? Mår illa och är i matkoma? Så och mer äter jag nästintill varje dag. Jag älskar mat, de är något av de bästa som finns. Jag äter hela tiden, det är de enda jag gör ibland känns de som. Visst jag kan ha dagar jag kan ligga i sängen hela dagen, inte göra något annat än att ligga där, kolla upp i taket, sova, bara tänka. Då jag inte orkar äta, då jag är trött på allt. Men hur ska man säga det till någon, det är ju aldrig någon som förstår ändå. De enda jag får och fått höra under alla år är "ät mera", "du som säger att du ska äta mera, du äter ju ingeting".
 
 



Tror inte många förstår, mer än de som har varit där själva. Att försöka äta och äta, men de inte händer något. Eller då jag vart så glad i 5:an tror jag att de var, jag började gå upp, få mera former och så. Jag kände mig lycklig. De gick fram och tillbaka som de gör för de flesta. Men i slutet av 8:an mådde jag inte bra, jag ville inte göra något, jag ville bara att allting som hade hänt de året skulle spolas tillbaka. Från början av året till sommaren, de året har varit de jobbigaste i hela mitt liv. De som förändrade allt. Jag åt normalt fortfrande, men "tröståt" mer och mer.. kunde bli en chips påse varje dag på sommarlovet. Efter några veckor kom jag mer och mer tillbaka till mig själv, men inte min kropp. Jag hade förlorat mesta dels av rumpan, lår, mage, armar osv.. De gjorde ju inte allting bättre. Men då var de inte så farligt, jag hade fortfarande snygga lår med lite "fläsk" på. En rumpa att ta i. Lite kött på armarna, på hals, mage.
 
 
Jag slutade sedan 9:an, 2011. Lite mer än 1 år sedan. Jag kollar på gamla bilder från då, jag saknar min kropp. Min rumpa. Att jag hade i alla fall lite fläsk på magen. Att jag inte hade spinkig hals. Eller fula ben. Allt känns fult just nu. Jag hatar min kropp just nu. Jag hatar att jag har gått ner så mycket. När jag ställde mig på vågen av slutet av sommaren var det som en chock. Jag fattade inte själv, att jag hade gått ner, visst jag hade tränat lite grann under sommaren, tyckt att jag hade fått snyggare lår. Men de var stoppet, den dagen spenderade jag i sängen, åt och åt, och ville bara tillbaka. Nu går jag i tvåan på gymnasiet, "de jobbiga året" som alla säger. De märker jag just nu. Eftersom vi går ut på praktik efter höstlovet, ska vi klara väldigt mycket utav kursen till höstlovet. En del dagar vill jag inte gå till skolan, för jag vill inte ta på mig ett par byxor då jag känner mig ful, inga former, ingen rumpa, äcklig, ingeting. De är ingen som förstår, vilken ångest jag har. De spelar ingen roll att jag har ett par snygga klackskor längre, mina ben är inte så jag vill att de ska. De är fula utan former.
 
 
 
De värsta är att jag vet inte själv om jag äter minder längre eller inte, jag får höra så mycket, jag vet inte. Jag får höra så många unga tjejer eller vuxna kvinnor säga att de är tjocka, att de har lite hull på magen eller lite här och där. Jag skulle göra vad som helst för att ha lite mage. Jag skulle göra vad som helst för få en större rumpa igen. Eller alla kvinnors problem "rygghull". Jag vill ha lite hull. Jag vill inte ha spinkig hals. Jag vill tillbaka, det här är inte jag. Och under 2 år nu har jag försökt och försökt att gå upp. Men de blir bara värre. Och jag orkar verkligen inte mer de här snart. Visst jag får ofta höra att jag har snygg kropp. Snygga ben, rumpa, mage osv. Men jag är inte nöjd och de är vad som betyder för mig. Så nu har jag börjat att försöka bygga muskler för att komma tillbaka, därmed äta mera, bli vältränad! Jag kommer säkerligen ångra att jag lag upp detta. Men det var allt från mig just nu. Hej svejs på er.
 

YOUNG

 

vila i frid vännen


Hej! Vet inte riktigt vad jag ska skriva eller börja. Jag skulle vilja spola tillbaka tiden, så detta inte hänt. Jag känner mig som någon har tagit min själ, som kroppen går omkring utan något inuti. Jag fattar inte detta. Det får liksom inte vara sant.

Igår så var vi på hockey ju, kom hem sent, tog en tur på stan för lämna en vän först. När vi skulle gå upp imorse så var vi på så dåligt humör sen hockeyn igår (domar j*vel!), sen var jag så förrvirrad av att en sak hade hänt där jag bor så var orolig och allt så ville helst bara ligga kvar där, nergrävd bland täcket skulle vara fint kände vi. Men duktiga som vi är tog vi på oss kläderna och fixa oss, åt lite och åkte till skolan. Hade hantverk på morgonen, men innan vi knappt hann börja att arbeta med våran grupp så fick jag en chock på facebook. En gammal klasskamrat hade lämnat oss och åkt upp till en finare plats. Vilken tur att jag har så fina vänner som fanns där under hela dagen ♥
Vi slutade vi tolv så då gick några tjejer och jag och käka sen så gick vi och fika på Skafferiet som vanligt haha.
Sen åkte Mathilda och jag hem till henne, pratade lite och bara satt där. Sen hämtade pappa mig efter jobbet vid halv 5, sen dess har jag inte gjort någonting mer än tänkt. Ska ta och äta något tror jag.



Vill även passa på att skänka en tanke till familj och släkt till Jonathan. Jag kommer fortfarande ihåg när du börja i min klass i mellanstadiet, du kom in lite sent på höstterminen. Du var så snäll och glad jämt, positiv på allting och fick en alltid att skratt så som de var på lektion eller rast. Jag kommer ihåg hur du gick och drog i din tröja jämt, haha. Jag kommer ihåg när du köpt de röda linserna i högstadiet och alla vart skit rädda, jag tyckte du var as frän som vågade stå ut mot alla andra men visst blev man lite rädd första gången man såg de röda ögonen, en del kollade konstigt men du brydde dig inte, du var du. Det har du alltid varit. Jag har inte så många minnen med dig, jag kände dig bara som en nära klasskamrat, en cool och omtänksam kille. Nu är du uppe i himmelen, även om du var som en solstråle här på jorden, något vi alla inte visste om fanns väl där inne. För det är ingen som fattar att detta har hänt och de är just du jonte. Du. Du var den där killen som alla tyckte om, för precis den han var. Hoppas du har de bra på molen och att de är lika sköna som de ser ut. Du ska se hur många som tänker på dig, jag är bara en gammal klasskamrat och jag känner mig så tom på allt, kan inte förstå att det är verkligt. Vill bara att det ska vara en hemsk mardröm som ska vara över när jag vaknar. Jag tänker på dina nära vänner, din kära familj och släkt. Ta hand om varandra.
Vi tänker på dig här nere, hoppas du har de bra upp i himmelen och att han där uppe tar hand om dig. Vila i frid Jonathan! ♥

BEFORE I DIE

that life going i reply over and over again

Ibland känner jag att miljön kväver mig. denna stad känns ibland så små som betongväggar närmar mig, omsluter och omfamnar mig i mörkret. som livet är och det inte finns någon mening, vi gör samma sak, går på samma gator, går i samma kläder, umgås med samma människor, röker samma marlboro, sitter på samma cafe, som livet går i repris.
ibland vill jag blunda, ibland vill jag le, ibland vill jag skrika, ibland är jag ledsen men jag döljer det, ibland är jag kär men det gör mig till en människa.
jag är stark, men ändå svag. jag är glad, men ändå ledsen.
jag är förvirrad, men förstår allt glasklart.


jag tror att du aldrig kommer förstå, vad jag upplevde när du stack.
du kommer aldrig förstå. du kommer stå där, med samma leende, samma kläder och röka samma marlboro. för du ser inte i mina ögon, du ser bara det yttre skalet. du är en ganska hemsk människa. men jag kan inte välja bort dig. alla drar och slitter i mig, känns som jag snart går av på mitten.
jag kan inte välja, fasten jag vill. fasten jag vet vad jag borde, fasten jag inte vet vad jag borde, fasten jag inte vet vad jag vill. livet är som en boll, den snurrar allting upp och ner och lämnar spår efter sig. små skräp, stora sår och tårar. det finns få människor som förstår vad som har hänt de senaste åren, en del skrattar när jag berättar, en del gråter, en del tycker att det vi gjorde var fel, en del blir arga, få förstår på riktigt.
de hemskaste är nog när någon skrattar åt något och någon som gjort den så ila, i så många år, på så många sätt att det inte ens gå att förklara.
eller den gången en vän ringde en morgon och berättade en sak, sa förlåt men skrattade samtidigt, det är inget uppriktigt förlåt för mig.


jag är bara ett barn. folk säger att jag inte förstår vad allt betyder, men ni har nog inte sätt så mycket själva de senaste åren. kolla på världen, se hur hemsk den är, hur ärlig tv,radio och världen är samtidigt som de gömmer sig lögner och de värsta saker bakom. så har vi sätt saker.
världen är som en annan kula nu förtiden tycker jag. barn är små oupfostrade skitungar rent ut sagt, respektlösa, använder ord som de knappt förstår innerbörden själva av? eller fula små smutsiga ord till varandra.
de lägger ut nakenbilder på facebook, bloggen, eller skickar till miljontals killar/tjejer. jag brukar undra, vart fan är världen på väg?? vad har hänt med den? vad var det som orskade allt detta? tv,radio,tidningar,människor omkring oss? om den ser ut såhär nu, hur kommer den bli och se ut om sådär 20-30 år?
eller som när jag och en vän för någon helg sen, såg på barnprogram på tv. det skulle vara lite juligt i det (eftersom det bara är en månad kvar) så var det tomtar och sånt, men det var ingen vanlig tomte utan en vampyr tomte som ville döda/äta alla barn? så programmet bestog bara om vambyrer,pang pang, och döda människor?  bra innerbörd, menar jag, småbarn är redan rädda för tomten och så säger de att tomten är en vampyr som vill döda dig. blir ju verkligen ändå bätre då..
förr så var det var lite gulli gull, lite dinosariuer, pippi långstrump, nalle-puh, monsters inc och något pang -men då fan, var det lite speciellt! haha. men nu skjuter de hela tiden nästan..
kan ju undra vad det gör med barnens uppväxt, att få leva upp med att det är okej att skjuta och döda varandra? vafan tog pippi vägen? jaja, världen är bara som en stusboll.


var tvungen att skriva av mig lite granna, nu ska jag äta pizza♥




Victoria Cato

  • En 19 årig tjej ifrån Linköping. Som älskar att inspirera och sprida glädje. Spontan, glad och älskar att träffa nya människor. Bor i en walk in closet, haha.

    Här kommer du få läsa om shopping, fest och träning. Det bästa jag vet är att resa. Jag är målinriktad, postiv och ger sällan upp.

    Följ mig även på twitter & instagram @victoriacato heter jag där!

    Kontakt: victoriaacato@outlook.com



    Follow on Bloglovin