En sak jag har tänkt på länge är allt med psykisk ohälsa att göra. Men en punkt som jag verkligen har tänkt på ang det är skola och jobb. Hur långt ska vi gå och kämpa i skolan, fast vi mår psykiskt dåligt. Hur lång tid ska vi jobba på ett ställe som får oss att gråta av att bara tänka på det? Hur mycket pengar är värd vår hälsa? Är det värt de alls? Att vara på ett ställe som skadar oss inombords? Är det värt att de tär på en så mycket att man knappt klarar något tillslut, för man känner sig misslyckad, värdelös och trött. Så trött att man inte ens klarar vardagens simpla saker. Man känner ett nej, nu är det slut, föralltid. Man ser allt svart. På riktigt, är det värt att må så dåligt över skolan eller jobb? Är det värt att kämpa så mycket för att passa in, för att vara duktig, för att vara bra. För annars är man ju misslyckad i vårt samhälle? Man är ingeting. Klart du ska gå på den skolan, i den linjen, i den klassen, bland de lärarna, läsa de ämnena. Allt som får dig att må dåligt, för att passa in? För att vara bra? Eller?

Är det verkligen så tragiskt? Att man ska behöva må dåligt för att passa in, för att vara bra och inte klassas som "misslyckad"? Jobbet man ogillar så mycket att man gråter, att man kräks av tanken på det, att man känner att lönen som rullar in den 25e inte ens är värd all den tid du har lagt ner på ditt jobb är värt de? Varför ska man vara kvar då? Varför kämpa tills man går sönder helt? Varför ta sönder sin själ? För att passa in?

 

Måste man verkligen gå gymnasiet för att passa in? Kan man inte bara få gå sin egna väg? De finns andra sätt att ta sig dit man ska. ALLA behöver inte gå gymnasiset, du kan göra på ditt sätt. På de sättet som får dig att må bra. Som får dig att känna glädje och lycka. Istället för ångest och tårar. Istället för att ta sönder sig själv till botten. För vad är värt de? 3 år på gymnasiet, betyg, slit och allt de där andra, är de värt de den dagen du tar studenten. Om du har gått sönder så mycket på insidan att du är trasig. Är de verkligen värt de då? Bara för att passa in i dagens samhälle.

 

 

 

Är de värt att vara kvar på jobbet som inte ger en gnutta glädje? Där du nästan biter ihop varje dag för att inte gråta och bryta ihop helt. Är pengar allt? Är pengar värda mer än våra liv? Att sjunkas till botten och sedan ta sig upp är ett mirakel. De kräver så mycket, de kräver sån styrka.

 

Varför ska man göra saker som får en att må så dåligt? För betyg, för pengar, för att passa in? Sen ligger man där trasig och förstörd. Då ingeting spelar någon roll. Inte ens ett A i alla ämnen eller alla världens pengar kan laga en. För de spelar ingen roll då. Man är så förstörd att de betyder ingeting. Ingeting alls.

 

Så frågan är vad är värt att kämpa för? Varför inte kämpa för de som ger glädje i livet? Sluta linjen/skolan/jobbet som får dig att må dåligt. För vem bestämer vad som är rätt här i livet och vad som är fel? Ingen.

Kämpa för allt de goda i livet som kärlek. Vad är världen utan de vi håller kärt? De är väl de som ska vara värt att leva för. Inte ha hur mycket pengar som helst. Utan att kunna leva på glädje från den kärleken vi ger och får av de vi håller kärt varje dag.

 

 

 

Jag tror inte de är meningen att du ska gå med en klump i magen varje dag. För att du har ångest för jobbet, skolan eller någon människa i ditt liv som ger dig negativ energi istället för positiv.  

Mår du så dåligt över ditt jobb att du ligger natten innan med ångest, innan du går innanför dörren, under tiden och inte känner någon glädje alls. Sluta. Säg upp dig. 

Mår du så dåligt att du inte ens vill gå till skolan? Då menar jag inte att man är morgontrött osv, för de är många. Utan när du känner att de är helt linje? Helt fel för just dig? Att du inte ens orkar att anstränga dig lite för att bry dig? Då är de ju inte rätt för dig. Byt linje eller sluta och gör det som är rätt för dig, jobba eller resa. 

Har du en vän som ger dig ångest nästan varje gång ni ska ses? Som du alltid kommer med dåliga ursäkter till för att du helt enkelt inte vill eller orkar träffa denna person. Säg upp kontakten. För en person som ger dig negativ energi är ju faktiskt inte värt att lägga tid på. 

Jag menar när du går med en klump och tänker "vad gör jag med mitt liv?, är det här allt?" Dessa tankar ska du inte tänka om det är rätt och det är väl ändå så de ska vara i ditt liv? Du vet inte hur länge du kommer leva, hur länge du kommer gå omkring på den gatan du bor på, handla i de affärerna du handlar i, umgås med de du umgås med, gå ut på de krogarna du gör eller byta blöja på ditt barn du älskar. Du vet inte hur länge till. Jag vet att jag låter hemsk när jag skriver de. Men du kan dö nu, imorgon, om en månad eller om flera år. 

Så varför inte göra den tiden till något du älskar? Något du brinner för? Istället för att känna den där klumpen i magen varje natt och morgon. Så ska du känna glädje och lycka. Att DU gör något med ditt liv, något DU vill, något DU känner är rätt och ditt kall. Något som är du helt enkelt. 

En äkta och ärlig värld? Vart fan är den? Så jävla mycket lögner, så mycket svek. Trött på lögner. Vad är meningen ens? Som man inte vet, som man inte förstår. Säg sanningen istället, en lögn sårar så mycket mera. Så jävla trött.

Vet att många har panik inför framtiden. Speciellt många som ska ta studenten i år. Men jag har ingen panik alls faktiskt. Vet vad jag vill. Frågan är bara när, hur och pengar. Men man ska inte ha panik om man inte ha planer heller, vare sig du går i 2an på gymnasiet eller är 30+ och inte vet vad du ska göra. Finns alltid tid för nya äventyr och mål.

 

De enda jag känner är rädsla och oro. Rädsla att inte ha en trygghet som skola. Där jag har spenderat nästintill hela mitt liv. Där jag har spenderat de flesta av mina timmar utav dagarna. De jag även lagt tid på när jag har kommit hem. Snart är det över med en lättnad. Men också en rädsla och oro. Oro om att stå på egna ben, rädsla om vart man ska och vad man ska börja eller göra.

Mina planer är att jag ska ta ett år med att jobba tjäna lite pengar, samtidigt som jag läser någon språk kurs och något mer. Sedan ska jag volontära på ett barnhem i ett fattigt land. Så hösten 2015 ca tänkte jag läsa ett basår med mycket matte, natur och även språk. Sedan tänkte jag jobba samtidigt. Efter basåret ska jag söka in till universtet och läsa till arkitekt/ inredningsarkitekt eller mäklare. Sen några kurser på det kanske, för att utveckla den utbilnding jag har gått. Sedan uppfylla alla andra mål jag har i livet.

 

För att komma långt handlar allt om vilja, tro på dig själv och inte lyssna på de som försöker trycka ner dig. Gå din egna väg. Stå på egna ben. Intala dig själv att du klarar allt, för de kan du. Du klarar allt bara du vill och vågar. Det finns inget imorgon, det finns nu. Ge allt och släpp det aldrig. 

Bry dig inte vad du missar just nu om du har en dröm, följ drömmen, kämpa och se vad du klarar. Det är en fantastisk känsla, när man klarar något man aldrig trodde var möjligt. När du t.ex gått/upp ner de där kilona, när du fick betyget du verkligen kämpade för, kom in på utbildningen du ville gå, fick drömjobbet, slog rekord i din tid eller vikt i träning. Alla små som stora saker som du har kämpar för, blir en fantastiskt och värd känsla i utändan. Håll bara ut. För när du står där sen, kommer du inte bara vara nöjd över dig själv utan stolt. De handlar inte i vad eller hur du presterar, de handlar om att du gör det. 

 

Jag får sådan ångest att kolla på gamla bilder. Att se andras kroppar. Att ställa mig på vågen. Att se mig i spegeln. Att veta hur mycket jag har gått ner sedan 8:an, är alldelse för mycket det vet jag. Ni säger att jag ska äta mer. Har ni varit jag? Jag har varit i min kropp i 17 år, levt med den, vet hur den är, vet hur jag är. Har ni fått frågan när du gick i 6 års om du får någon mat hemma? Om du verkligen äter? Att folk säger att du är alldelse för smal? Jag har det, alldelse för ofta. De gick hål på mig. För de var ju aldrig någon som förstog att jag åt, att jag åt lika mycket som de, att jag kunde sitta hemma med en chips påse bara för att hoppas att någon gång siffrorna på vågen skulle gå upp. Men de gjorde aldrig det. Att jag ville mer än något annat ha en kropp som mina vänner, jag var bara 6 år, i mina pappren på sjukhuset stog de jämt "blek magerlagd flicka". När man tänker på de nu, så tar jag de värre. Allting sådant. Jag har aldrig haft en ätstörning, aldrig bantat, bara försökt göra tvärtom. Men ni vet när ni har ätit alldelse för mycket? Mår illa och är i matkoma? Så och mer äter jag nästintill varje dag. Jag älskar mat, de är något av de bästa som finns. Jag äter hela tiden, det är de enda jag gör ibland känns de som. Visst jag kan ha dagar jag kan ligga i sängen hela dagen, inte göra något annat än att ligga där, kolla upp i taket, sova, bara tänka. Då jag inte orkar äta, då jag är trött på allt. Men hur ska man säga det till någon, det är ju aldrig någon som förstår ändå. De enda jag får och fått höra under alla år är "ät mera", "du som säger att du ska äta mera, du äter ju ingeting".

 

 

Tror inte många förstår, mer än de som har varit där själva. Att försöka äta och äta, men de inte händer något. Eller då jag vart så glad i 5:an tror jag att de var, jag började gå upp, få mera former och så. Jag kände mig lycklig. De gick fram och tillbaka som de gör för de flesta. Men i slutet av 8:an mådde jag inte bra, jag ville inte göra något, jag ville bara att allting som hade hänt de året skulle spolas tillbaka. Från början av året till sommaren, de året har varit de jobbigaste i hela mitt liv. De som förändrade allt. Jag åt normalt fortfrande, men "tröståt" mer och mer.. kunde bli en chips påse varje dag på sommarlovet. Efter några veckor kom jag mer och mer tillbaka till mig själv, men inte min kropp. Jag hade förlorat mesta dels av rumpan, lår, mage, armar osv.. De gjorde ju inte allting bättre. Men då var de inte så farligt, jag hade fortfarande snygga lår med lite "fläsk" på. En rumpa att ta i. Lite kött på armarna, på hals, mage.

 

 

Jag slutade sedan 9:an, 2011. Lite mer än 1 år sedan. Jag kollar på gamla bilder från då, jag saknar min kropp. Min rumpa. Att jag hade i alla fall lite fläsk på magen. Att jag inte hade spinkig hals. Eller fula ben. Allt känns fult just nu. Jag hatar min kropp just nu. Jag hatar att jag har gått ner så mycket. När jag ställde mig på vågen av slutet av sommaren var det som en chock. Jag fattade inte själv, att jag hade gått ner, visst jag hade tränat lite grann under sommaren, tyckt att jag hade fått snyggare lår. Men de var stoppet, den dagen spenderade jag i sängen, åt och åt, och ville bara tillbaka. Nu går jag i tvåan på gymnasiet, "de jobbiga året" som alla säger. De märker jag just nu. Eftersom vi går ut på praktik efter höstlovet, ska vi klara väldigt mycket utav kursen till höstlovet. En del dagar vill jag inte gå till skolan, för jag vill inte ta på mig ett par byxor då jag känner mig ful, inga former, ingen rumpa, äcklig, ingeting. De är ingen som förstår, vilken ångest jag har. De spelar ingen roll att jag har ett par snygga klackskor längre, mina ben är inte så jag vill att de ska. De är fula utan former.

 

De värsta är att jag vet inte själv om jag äter minder längre eller inte, jag får höra så mycket, jag vet inte. Jag får höra så många unga tjejer eller vuxna kvinnor säga att de är tjocka, att de har lite hull på magen eller lite här och där. Jag skulle göra vad som helst för att ha lite mage. Jag skulle göra vad som helst för få en större rumpa igen. Eller alla kvinnors problem "rygghull". Jag vill ha lite hull. Jag vill inte ha spinkig hals. Jag vill tillbaka, det här är inte jag. Och under 2 år nu har jag försökt och försökt att gå upp. Men de blir bara värre. Och jag orkar verkligen inte mer de här snart. Visst jag får ofta höra att jag har snygg kropp. Snygga ben, rumpa, mage osv. Men jag är inte nöjd och de är vad som betyder för mig. Så nu har jag börjat att försöka bygga muskler för att komma tillbaka, därmed äta mera, bli vältränad! Jag kommer säkerligen ångra att jag lag upp detta. Men det var allt från mig just nu. Hej svejs på er.